Efter att ha legat vid Ambrym och gungat, rullat och fått massor av vindbyar på oss och
som slitit i ankarkättingen, var det skönt att komma in i Crab Bay på Malekula och med ett lugnt vatten, fast lite blåsigt de första dagarna.
2006-09-13 Loggbok nr 128
Det är alltid lite spännande att gå in i en okänd naturhamn, sjökorten vi har visar ibland
över en halv nautisk mil fel. Till vår hjälp har vi dock en CD, som ett par har gjort och som blivit sponsrat av Tucker öl, ett öl där svenskar är inblandade. Royal Swedish Beer, som ägs till en del av Pripps, har satsat pengar på denna CD, som ger oss seglare många tips om ank-ringar mm. i hela Vanuatus övärld.
På denna CD finns då positioner angivna som ett rättesnöre, men ofta måste vi ändå stå i
fören och kolla bland alla rev. Tack och lov har vi inte gått på något grund ännu och hoppas att vi skall klara framtiden också.
Nu var vi i alla fall på väg in i Crab Bay och Gun-Britt stod i fören och spanade. Mellan
två korallknattar fanns det så mycket plats att vi kunde droppa ankaret och även Xora fick en bra ankring. Oj, vad skönt det är att komma in bland öarna och bara sitta i sittbrunnen och njuta av utsikten, samt kolla att vi inte draggar. Vi brukar alltid kolla av detta ett par timmar, på en ny ankringsplats. Ibland så tar ju strömmen, som ofta rinner igenom eller ut och in i vikarna, båten och vrider den runt åt alla omöjliga håll, trots vinden.
Underhållning
Vi hade väl legat för ankar någon timme, då vi observerade tre kanoter som kom paddlan-
de ut mot oss. Dessa kanoter består av en smal urholkad trädstam, så smal att det fordras en utriggare som stabiliserar hela farkosten. Denna utriggare består av en ca 2 meter lång kluven trädstam och av något mjukt material. Två formade trädgrenar håller denna utriggare på plats, någon meter från huvudskrovet. Vid fästpunkten finns vassa träpinnar inslagna i trädstammen, som gör att trädgrenarna kan surras med en mycket stark och smidig klängerväxt. Alltså, inte en enda spik finns i detta båtbygge.
Det var 6 grabbar som kom paddlande och kom snart fram till oss och hälsade. Alla var
mycket glada och hade ett stort smil hela tiden, fast deras t-tröjor och shorts var så söndriga så de dög knappast till putstrasor. Vi samspråkade lite och bjöd sedan in dem att komma ombord. Det är ett vågspel, för vi har lärt oss att folket här tar god tid på sig, innan de tycker de skall gå. Hur som helst, de frågade om de fick sjunga en sång, det brukar vi alltid göra för vänner som kommer och besöker oss, sa de. Vänta, sa jag, och gick ner efter gitarren. Sedan startade jag med att sjunga för dem, vilket de uppskattade. Sedan lånade de gitarren och satte igång. Måste erkänna att de sjöng hellre än bra, men det var i alla fall en unik upplevelse.
Vi bjöd på juice och kakor, vilka hade en strykande åtgång. Det var nog bara en timme
kvar innan solnedgången, när de gick. De lovade komma tillbaka på kvällen med grapefrukt. Vi väntade och väntade, för vi trodde att det var ett tomt löfte. Vi hade ju gett dem tröjor i förskott, och talat om att vi skulle segla tidigt nästa dag.
Nu blev det så att vi tyckte det blåste för mycket och varför skall man ut då! Vi låg i alla
fall kvar och vid tidig förmiddag, så kom killarna tillbaka med fina grapefrukter. Under tiden hade vinden mojnat något, så när grapen väl var lastade ombord, drogs ankaret upp och vi hörde långt ute på sjön hur de ropade och önskade oss lycka på resan. Om ni kommer tillbaka skall ni få en fin matta av oss, lovade de. Nu är det så att dessa flätade mattor inte får föras in i
Australien, så därför måste vi undvika att komma in i Crab Bay igen. Att inte ta emot en gåva är mycket sårande för dem.
Seglingen upp till Wala, som är en mycket liten ö nära huvudön Malekula, gick fint. Vin-
den blev svag och solen sken. Det var så fint att vi kunde ta termosen med kaffe och sätta oss på fördäck, bara njuta av allt. Att höra porlet från vattnet när båten plöjer genom vattnet, är riktigt rogivande, allra helst när autopiloten står till rors. Inseglingen till Wala är genom ett sund och sedan svänger man upp mot stranden och ankrar. Här, som på många andra ställen i Vanuatu, är det mycket djupt. 50 meter från land kan det vara nästan 100 meter djupt, så det blir att vi försöker komma så nära stranden som möjligt, där det är grundare. Här på Wala kommer någon ut i kanot och hälsa oss välkomna, samt anvisar vad det är lämpligt att ankra. Vi kom in på fin sandbotten och släppte ankaret på 10 meter, men botten lutar starkt utåt och när vi haft ut 30 meter kätting, hade vi 20 meter djupt under båten. Det blev 60 meter kätting till slut och då är man ju rädd att svänga in mot land, där är det grunt. Allt gick dock bra.
Det gäller för öinnevånarna att vara först ute till båtarna. David kom ut och erbjöd oss en
dansuppvisning i en by inne på huvudön. Vi hade hört av andra båtar att det verkligen var något sevärt, så vi slog till. I morgon vid klockan 9 bestämdes att vi skulle vara på ”boat lan-ding” på andra sidan det smala sundet in till huvudön.
Resten av eftermiddagen hade vi massor av besök av småkanoter med barn. Oj, vad ny-
fikna de är och de vill gärna prata. De små har ju inte lärt sig engelska och vi har inte lärt oss deras språk. På Malekula talas det nämligen 30 olika språk av de 15000 innevånarna, så det är inte lätt att kommunicera. Den norra delen av Malekula är dock franska gångbart så ibland blir det en mix mellan engelska, franska och framför allt kroppsspråket. Vi har lärt oss att de tyder vårt kroppsspråk mycket lätt och bjuder man lite på sig själv, då blir det många fina kon-takter.
In i skogen
Så blev det då morgon och jollen pumpades upp. Vi strök på oss massor av insektsmedel
runt armar och ben. Vi har ju valt att inte äta malariaprofylax, då biverkningar och annat gör att man far lite illa. Vi är däremot väldigt noga att skydda oss även under dagen. Vi undviker även att vara på land efter mörkrets inbrott. Fram tills nu har vi inte sett några myggor över huvud taget. Malarian, som överförs av mygg, har blivit resistent emot det mesta av tillgäng-ligt botemedel, dock inte Lariam än, därför förespråkas Lariam, vilka ger mycket biverkning-ar. Jag vet inte om det är sant, men det påstås att om man ändå blir smittad, (vilket mycket väl kan ske) kan man inte botas med det medlet som man använder som profylax. Här på Vanuatu menar man att man skall spara ”the silver bullit” tills det verkligen gäller. Dessutom har vi den nya medicinen ”Malarone” med oss, som lär vara mycket effektiv. Hur som helst, vi skall i alla fall testa oss innan vi åker från Vanuatu.
Vi fick en guide, som på en smal tvåhjulig väg, förde oss in i djungeln. Han visade oss en
hel del växter och berättade om dem. Alltid lika intressant att höra om naturmedicin mm. Vi visste inte att när man eldar kokosnötsskal, så håller man myggen på avstånd. Det var oljan i kokosfibrerna som gav denna effekt. Vi har faktiskt undrat lite varför, så fort man kommer till en liten by eller ett hus, så tänds det en eld. Trodde ett tag att de ville röka ut våra onda andar som vi hade med oss, eller kanske föra över deras till oss, så de blev kvitt dem.
Om det inte hade varit för en färgglad totempåle, så hade vi nog missat den lilla stigen in
till byn. Vi fick vänta ett tag ute vid porten in. Det är så att vi alltid måste ha tillåtelse att
komma in i en by och att de kommer och hämtar dig vid porten. Då är det i regel byhövdingen eller chefen som kommer. Nu var det överenskommet att när trummorna börjar dunka, då kan vi gå in i byn.
Vi gick en smal slingrande stig in genom mycket tät vegetation och som vanligt öppnade
sig en glänta ren och snygg. Vi fick bänka oss på en trädstam och efter några minuter så kom hela byns damer och herrar och ställde upp sig på en lång rad. Alla bugade samtidigt mot oss. Måste erkänna att det kändes lite kymigt, vi är ju på intet sätt förmer än någon annan, men det var väl seden här och av artighet.
Detta var den första byn vi fått se damerna själva genomföra danser. Det var lite ring-
leksaktigt över deras danser och det sjöngs för fullt på ett av de 30 språken. Guiden berättade lite om vad vi fick se och efter dansen så visade damerna lite lekar de hade med barnen, som alltid fick följa med till odlingarna. Vad vi förstod, så lärde man sig räkna på ett speciellt sätt. Alla satt i en ring och hade varsin grape, samt en hög med grape i mitten. Rytmiskt så flyttade man runt grapen från den ene till den andre i ringen, under tiden man räknade (det lät så). På ett ställe i ringen, så rullade en av damerna ut grapen utanför ringen och så fortsatte det tills det inte fanns några grape kvar. Hur långt man lärt sig räkna, vet bara de i ringen.
Sedan var det männens tur. Där kände vi igen de flesta danserna, från tidigare uppträdan-
de. Det enda som vi kan tillföra nytt är väl att vi fick komma med in i deras hus där de förbe-redde danserna och där alla magiska saker fanns. Man hade bland annat tre stenar, där chefen hade den största och där grisarna slaktades. Grisen har tydligen ett mycket stort symbolvärde och det återkommer i många sammanhang. I denna byggnad var det förbjudet för damer att till och med titta in. Vi fick en förklaring, männen hade tutat i dem, att om de så mycket som ser in, så blir dom sjuka och det vill ju ingen.
När allt var klart, så ställde hela byn upp och vi fick gå och tacka var och en för de upple-
velser vi fått vara med om. Det känns faktiskt riktigt rätt att ha bidragit lite till att deras kultur bevaras. Det var med många bilder och videofilm vi lämnade byn och fick en våt tillbakafärd i jollen. Vinden hade ökat och det gick små vågor i sundet och de letade ju sig in på kroppen, men kamerorna var säkert förvarade i plastpåse.
Espiritu Santo
Nästa ö som skulle besökas var Santo, som den i dagligt tal kallas. Det är Vanuatus största
ö och tillika har den det högsta berget (Tabwemasana 1879 möh). Seglingen upp dit var lite stökig, för det blåste en del och sjön var lite knölig, men kom snett bakifrån och då går det ju an. Vi kom upp till Luganville och ankrade just utanför stan. Vi hade hört att det var en omöj-lig ankring och att mycket vågor gick in på ankarplatsen. Vi hade tur, medan vi var ankrade där, hade vi ett strålande väder och ankringen hade inga som helst problem.
Luganville var en sömning liten stad. Ändå sömnigare var deras Internet. Vi var på ett In-
ternetkafé och försökte koppla upp oss. När det gått 15 minuter och vi hade fått upp första sidan på vårt Hotmail, ja, då gav vi upp. Tänk på det nästa gång ni får vänta 5 sekunder!
Vi fick följa med på en biltur på ön. Ett par norrmän hade åkt med en fin minibuss och
hade frågat om han var villig att ta oss ut en heldagstur, och det var han. Så innan vi visste ordet av, satt vi i en minibuss på väg norrut. Nu vet vi verkligen hur en kokosplantage ser ut. Nästan hela vägen upp till Champangestranden var täckt av palmer på ena sidan av vägen och på andra hade vi ibland fin utsikt över havet och det turkosgröna vattnet innanför reven.
Under andra världskriget fanns stora flyg och flottbaser på Vanuatu. En av de många
landningsbanorna, nu övervuxen, slutade i ett blått hål. Dit hade vi frågat om vi fick komma.
Det ordnade sig bara vi betalade 1000 Vtu för hela bussen. Vad är nu ett blått hål? Jo, marken är ju vulkanisk och ibland blir det källflöden från underjorden. Tydligen så är det någon mine-ral i vattnet som ger den dess blåa färg. Detta hål var ganska stort, flera hundra m2 och det inbjöd till en simtur. Nästan alla hoppade i och hade en simtur i det klara sötvattnet. Vi kunde se botten, fast det var 15 meter djupt. Här såg vi nog de första myggorna, inte nere på botten, men på land. Det blev att rusa till ryggsäcken och smeta på sig DEET-smörjan. Vi har fått tag i 40%-ig och den är verksam.
Jimmy Stevens
På vägen hem så körde vi upp till en by som heter Tanafo, hemby åt rebellen Jimmy Ste-
vens. Han var en huvudfigur i en motståndsrörelse och som störde de uppgjorda linjerna för Vanuatus frigörelse och bildandet av en oberoende stat. Hans Nagriamel Party började egent-ligen som ett parti för jordreformer, men av de styrande, som i huvudsak bestod av civila brit-ter mm, fann honom farlig för deras intresse och lät därför fängsla honom. Han blev dömd till fängelse i 14.5 år för omstörtande verksamhet. För att fira 20 årsminnet av Vanua’aku partiet släpptes Jimmy Stevens efter 11 år i fängelset.
Han hade sitt folk bakom sig och när han dog 1994 så fördes kistan upp till Tanafo. Där
grävdes en grav och Jimmy plockades ur kistan och begrovs med bara ett tygstycke och blommor över sig. Detta för att hans ande skulle kunna återvända. Allt var inneslutet i ett hus där även en massa minnessaker var bevarade. Partiets flagga, några av hans skjortor, plus en hel del annat fanns att beskåda. Det märktes att han varit en mäktig man för de som visade platsen var fortfarande i full beundran.
Detta med andar och magi, är ständigt återkommande. Trots att de flesta räknar sig som
kristna, så har man den gamla tron i bakfickan. Man kan ju aldrig vara riktigt säker, resonerar man. Fungerar inte den ena, så kanske den andra gör det. Vi har full förståelse för detta, då den vite kristne mannen inte uppträtt så rättsinnigt som man tänkt sig. Det finns massor att skriva om både politik och religion, men nu stänger vi detta kapitel.
Skall vi verkligen segla samma sida av Malekula ner mot Port Vila igen? Vi diskuterade
detta ämne när vi intog vårt 11-kaffe med Xora. Det skulle ju vara kul att ta andra sidan. Nu finns det inte så många naturhamnar där, men vi har ju skydd från vågorna, konstaterades det. Vi träffade också ett par som seglat upp denna väg och beskrev den lyriskt, men tala inte om det för någon annan, så det blir fullt med båtar, var deras slutkommentar. Så därför bestämdes att vi skulle ta den vägen. I morgon drar vi upp ankaret och går iväg.
Allt gick bra, fast ankaret satt ordentligt i den fina sanden. Vi tuffade på med motorn, för
vinden hade inte kommit igång. Men vad är detta? Båten såg ut att göra bra fart i vattnet, men mot land stor vi nästan still. Vi hade missat detta med tidvattnet igen. Det var på väg in och när det var som starkast, gjorde Stressless bara 0.5 knop över grund. Dvs. om vi vänt hade vi rusat med 12 knop genom den smala kanalen, som leder västerut. Men envisa som vi är så puttrade vi på. Efter många timmar kom vi så ut på fritt vatten och motorseglade söderut. Men vad var detta? Vågorna kom mitt i nosen. Vi fortsatte dock på den inslagna vägen och stånga-des mot sjön. Vi trodde i vår envishet att det var nog bara tillfälligt och att det var öns översta del som påverkade att vi hade motsjö. Men icke! Xora anropades via radion och vi frågande om inte Wao såg intressant ut. Det fanns nämligen ett sund som vi kunde ta oss över till ostsi-dan igen och missade vi det, så fick vi stå ut med sjön i nosen. Alla var med på det och kursen
ändrades. Snart låg vi stilla bakom Wao och fick massor av barn runt båtarna. Faktiskt lite påfrestande, då de lät sina kanoter banka i skrovsidorna på vår båt.
Men dagen efter så började vi vår 135 NM segling ner mot Port Vila. Där skall vi nu kla-
rera ut och kanske via Tanna ta oss till Nya Caledonien. Nu ligger vi vid en boj i hamnen och hade en fin segling ner hit med halvvind och ganska liten sjö.
Vinden håller sig envist vid samma riktning, så det gör det omöjligt att ta sig ner till Tan-
na. Vi hörde på stan att det eventuellt skulle gå en färja ner dit, så därför skulle vi söka upp en resebyrå och få höra när och var färjan gick. Vi kom till den föreslagna resebyrån och där satt en liten gumma innanför disken. Hon hade små pigga pepparkornsögon och hälsade glatt på oss, när vi kom in. Jag frågade henne, hur hon hade det denna underbara dag i paradiset. Vän-ta ett tag, sa hon. Jag måste sätta in tänderna, så jag kan prata. I knäet hade hon både övre och undre garnityret, som hon utan att vända på huvudet stoppade in. Nu är det klart, konstaterade hon och fortsatte med att berätta, att färjan inte längre gick.
Hon gav oss däremot ett namn på en bra guide, nere på Tanna och omtalade vidare, att det
var en mycket bra ankring i Port Resolution. Nu är det bara att vänta på ett bra väder igen, innan vi drar vidare. Just nu känns det som en höstdag, men med annan temperatur. Ute reg-nar det och blåser, och är allmänt otrevligt, men temperaturen är 24 grader, så vi klagar inte. Vi har haft en tvätt på tork i tre dagar, nu får vi väl åka till stan och använda en torktumlare.
Allt är för övrigt bra, ha en trevlig höst och vi hörs.